fredag 7 mars 2014

Öknen och livsvalet

Att vara ute i öknen hur kan det kännas?,
Att livet känns som en ökenvandring kanske vi alla varit med om, känslan av tomhet, torka och känslan av att allt är meningslöst. Och framförallt ensamheten.

Men att vara ute i den riktiga öknen, hur är det?
Jag tänker mig att det är torrt, hett, sandigt, inte en droppe vatten så långt ögat kan nå, på dagen är det så hett att sanden nästan bränner hål på sandalernas sulor, men nätterna är kalla, iskalla, man får kura ihop sig, göra en eld, hålla värmen så gott det går.


Hit ut hade han gått för att göra sitt val. Vad skulle han göra med sitt liv? Vad skulle han använda sina krafter, sin tid och sina möjligheter till?
Han behövde dra sig undan, lämna alla andra för att tänka efter, göra sitt val.

Han satt stilla länge, sedan vandrade han långa sträckor och lät tankarna komma och gå.
Då dök de upp- berättelserna som han hade hört så många gånger. Hur det var när han föddes då för länge sedan i Betlehem. Berättelserna lät nästan som sagor för honom, han kunde inte minnas själv, änglarna och drömmarna. Och alla ord som hade sagts om honom själv, ”idag har en frälsare fötts åt er, messias herren, och judarnas kung?” Vad skulle allt detta betyda?


Som alla pojkar i landet hade han läst och lärt sig skrifterna och hittat ord om Messias och Guds son, men skulle det vara han själv? Just så?

Nu vandrade han där i ensam i öknen, han utstod hettan och kylan, faran av de vilda djuren och den totala ensamheten utan en enda människa att tala med.
Det var dags nu, dags att bestämma sig för vägen att gå genom livet. Så han avstod från allt som hindrade honom från att verkligen pröva sina tankar och göra sitt val. Han gick ut i vildmarken, den karga öknen. Men ofta kom känslan till honom att han inte var helt ensam, han anade en närvaro. Var Gud där också?

Till sist hade det gått 40 dagar och 40 nätter i öknen och han blev hungrig. Då kom attacken. Kanske var det mest inifrån sig själv som han hörde orden. Men frestelserna var på riktigt, det var den sista prövningen innan han kunde ta sitt beslut. Rösten viskade: Du är hungrig nu, Om du är Guds son så befall stenen här att bli till bröd! Den första frestelsen var att använda alla sina krafter och möjligheter bara för sig själv.
Nej! Svarade han de ska användas för andra, för alla! Det var det första valet mellan egoism och kärlek. Människan ska inte leva bara av bröd.
Men rösten kom tillbaka: Han såg framför sig alla riken i världen, och rösten viskade ”All denna makt och härlighet kan du få, om du bara tillber mig….”
Att tillbe makten eller mammon, att göra allt det goda och sköna i tillvaron till målet, göra det till ens Gud! Låta det styra livet och göra allt för att behålla makten o rikedomen. Låta dem vara det viktigaste av allt!
Nej svarade han, allt det goda ska vara medel och inte mål. Vi ska kontrollera pengarna inte pengarna styra oss! Gud ska vara Gud, ingen annan!
En tredje gång var rösten tillbaka: Han fördes högst upp på muren kring Jerusalem och rösten ropade: Om du är Guds son, testa om det fungerar, kasta dig ner från templets mur.
Han står där uppe och ser ned, många meter längre ner finns klippor och sand, det är hårt och vasst. Han grubblar: Att kasta sig ner här måste ju vara det som ger mig svaret. Om Gud griper in så vet jag säkert, att Gud finns här, men….
Nej! Gud kan inte provas inte mätas eller vägas, Gud kan inte kontrolleras eller styras. Gud är Gud!
Och den som försöker vet inte vem Gud är, att Gud är kärleken och livet.
Men inte den som låter sig bevisas.
Han säger sitt nej, och det betyder att han stannar i ovissheten.
Eller finns det något annat?
Det som gav honom styrka på allvar hade skett just innan han gav sig ut i öknen.
Johannes döparen stod där ropade och skrek och döpte alla som ville vända om och försöka på nytt, han gick dit. Han kom genom folkmassan den där dagen.
Johannes såg upp, förvånad, plötsligt såg han något som ingen annan såg.
Han kände igen den som skulle komma efter honom.
Han tvekade men gjorde det ändå; Sänkte ner honom i det klara friska vattnet i Jordanfloden, allt damm och svett sköljdes bort, en möjlighet att börja om, men med alla erfarenheter kvar, omvändelsens dop, och då hände det;
Han hörde rösten som skulle ge honom mod, låta honom veta, innerst inne. Tilltalet direkt, utan förmedlande länkar ”Du är min älskade son, du är min utvalde”.
Ett par dagar senare stod han själv och talade till folket:Tiden är inne Guds rike är nära Omvänd er och tro på budskapet.

Nu var allt igång, nu började det som skulle förändra allt.


Tvivel skulle komma, men första steget var taget när Jesus döptes den dagen i den torra, heta sandiga öknen, och nu visste han att till och med i den tommaste öken går vi inte ensamma,
Gud går med!

torsdag 2 januari 2014

Att följa en stjärna - Melchiors berättelse

Stjärnan syns nu igen, ibland är den osynlig för mig och jag söker mig fram efter riktningen där jag såg den senast. Det är mest på nätterna som stjärnan syns, det är ju så med stjärnor. I mörkret träder de fram men i ljuset försvinner de, på dagen, när allt för många andra ljus bländar och lyser. Därför går det bäst att färdas om natten, men ofta är det svårt att avgöra vilken stjärna det är som är den rätta. Den som kan visa mig vägen.

Mitt namn är Melchior, jag är en av de allra mest lärda männen i min stad, en av de mest lärda i hela mitt land faktiskt. Jag har förmågan att tyda stjärnorna och läsa naturens tecken, jag vet vad som är på gång i jorden innandöme och i människors hjärtan. Jag kan se in i framtiden.

Ja, det är vad folket tror, mellan oss kan jag berätta min hemlighet. Allt kommer ifrån de gamla skrifterna och min livserfarenhet. Jag har läst många av de böcker som de flesta inte ens vet existerar. Och jag vet hur en människa ser ut som är förälskad eller upptänd av vrede, en som är rädd för livet eller en som letar desperat efter en utväg när allt ser mörkt ut.

Så var det till sist också för mig.

Jag hittade inte hem.

Det är lite svårt att förklara men livet hade på något sätt hamnat i en återvändsgränd, det fanns inget ljus som kunde lysa upp mörkret för mig. Förlusterna var för stora, för många kärlekar var obesvarade, lärdomen gav ingen tröst, ensamheten blev till en fängelsecell med murar som sakta men mycket säkert växte sig allt tjockare.

Till slut stod jag vid en strand och såg ut över havet och såg inget annat än döden som närmade sig.
Lika liten som man känner sig vid havet som går ända till horisonten eller under den enorma stjärnhimlen, lika liten och bortblåst som en fiskare i sin lilla kanot när Tsunami-vågen drabbar kusten. Lika främmande och borta kände jag mig.
Det fanns ingen hemhörighet, bara hemlöshet och främlingskap. Ingenting spelade någon roll, allt var egalt och meningslöst, fåfängligheters fåfänglighet, tomheters tomhet. Allt var tomhet, ett jagande efter vind.
 
Ett liv som varar 80 år om det blir långt men som är ett ingenting mot årmiljarderna som varit före och som kommer efteråt. En liten människa på jorden, detta dammkorn i universums oändlighet, en person kastad omkring av sina drifter och styrd av arv och miljö.
Andedräkten som en pust varmluft som snart svalnar och kallnar i de isande vindarna, den heta pannan som kyls inom kort, fryser med markens tjäle och glöms bort av nya generationer.
Det sköra livet som vilken stund som helst kan dränkas av den plötsliga vågen eller stoppas av yxhugget inifrån, livet som sjukdomen eller olyckan slumpmässigt avbryter om vi inte före dess blir nedslagna eller ihjälhuggna på gatan.
 
Så tänkte jag i min vilsenhet och hemlöshet, mörkret hade tagit över mitt sinne och ingenstans hittade jag en plats att vila mitt huvud, ingen trygghet eller plats där jag var hemma. Och du ska veta att jag letat, på resor runt planeten, i universitet och högskolor, bland gurus och auktoriteter av alla de slag. Bland de rika och de ryktbara, hos de mäktiga och de kända.

På alla möjliga platser hade jag sökt och frågat, forskat och grävt, analyserat och diskuterat. Men alltid slutade det på samma sätt, tomhet idel tomhet, ingenstans fanns en plats som räckte till. Och till slut kunde jag inte annat än dra slutsatsen, den platsen finns inte. Jag gav upp. Det finns inget hem.

Det var då som jag fick höra ryktet om stjärnan och den nyfödde kungen, hur många gånger hade jag inte hört det förut? Men någonting fick mig att göra ett sista försök. De gamla skrifterna talade om någon som skulle kallas Fredsfurste, någon som skulle komma med fred, låta krigets vapen tystna och bryta sönder förtryckets piska. Någon som skulle vara visare än självaste Salomo och ge frihet och mening, någon som skulle rädda från dödens makt och kanske till och med någon som skulle visa mig vägen hem…

Jag gav mig iväg som så ofta förut, genom städer och öknar, över hav och floder, och till slut till ett mycket litet land, ett land av berg och öken, av kullar och slätter och uppe på ett berg låg staden Jerusalem med sina palats och tempelbyggnader. Några andra sökare hade slagit följe med mig när vi passerade en flod och vi kom samtidigt fram till landets kung.

Vi borde ha förstått att vi hade kommit fel redan då, kungen kallade till sig ännu flera skriftlärda och ropade med orolig röst till sina tjänare, han talade till oss länge och fick oss att lova att komma tillbaka med besked innan han äntligen avslöjade det för oss.

Vi skulle till Betlehem.

Den natten, när vi kom till Betlehem, kunde vi se stjärnan igen, vi var mycket spända och nervösa, vad skulle vi hitta? Vem?

Till sist hittade vi honom på en plats som ingen av oss hade anat. Det nyfödda barnet och hans mor Maria satt i ett ruckel vid en grotta, där hade han fötts, utan husrum och i den värsta fattigdom, som en uteliggares barn. Han var hemlös.
Hade jag kommit fel eller var det möjligt? Men alla tecken pekade hit, och de gamla texterna kunde tolkas så. Tankfull och häpen lämnade jag över de kungliga presenterna, guld rökelse och myrra.
 
Sedan slog jag mig ner på en bänk av ohyvlade brädor bredvid Maria och bad henne berätta vad hon hade varit med om.
Jag lyssnade till hennes berättelse om den Gud som väljer det lilla, enkla och fattiga. Och med växande intresse såg jag oavvänt på barnet i krubban, just då vände han på huvudet och såg på mig med en outgrundlig blick och ett litet leende.

Det var just då som insikten drabbade mig som en chock, allt mitt sökande kunde aldrig hjälpa mot mörkret och hemlösheten, det handlar inte om att hitta hem utan att bli hittad, just där man är, av en som söker oss, inte att göra mer och mer utan att vara öppen och ta emot.
 
Jag tog det lilla barnet i famnen, såg in i hans ögon och han såg in i mina ögon, vissheten växte sig allt starkare. Hemmet som jag hade sökt under hela mitt liv var inte en plats eller en kunskap, inte en teori eller en religion.
Att vara hemma var att vara älskad av den som är större än allt. Och jag var redan där fast jag inte hade insett det. Barnet från Betlehem gav mig insikten att vi inte längre är gäster eller främlingar utan har vårt hem hos Gud.

Gud accepterar oss som vi är och är alltid med oss, både i glädjen och i det svåraste av allt. Gud delar våra liv till och med i olyckans ögonblick, Gud är med oss i sorgen.

Det finns ett hem hos Gud som övergår både tidens och livets gräns.

Vi tog en annan väg hem till vårt land, men i våra hjärtan var vi redan hemma…

söndag 30 september 2012

Ängeln i rummet... kan vara du själv


Nattens mörker döljer hans ångest men bara nästan, kungen kan inte sova, inte äta, inte vara med en kvinna, han är orolig, han vankar fram och tillbaka i sitt rum. Och han formar några ord, som en välsignelse eller bön  ”Den Gud som du ständigt dyrkar må rädda dig”.
Han är fylld av skuldkänslor och han tycker ju om Daniel som har gjort så mycket gott. Hur kunde han låta alla de andra få honom till att stifta en så märklig lag – ingen må dyrka någon annan gud än kungen själv? Jo det var ju ett sätt att få ordning i landet och att se till att alla drar åt samma håll. En människas tro är ju en politisk fråga! Det får henne att leva sitt liv olika beroende vad hon tror på, den tro som gör en människa fri är farlig, tänker kungen. Men ändå, han hoppas mot allt förnuft att Daniel ska överleva natten där nere i lejongropen.

I den mörka lejongropen sitter Daniel, han är rädd, livrädd för han vet att här är han i livsfara. När som helst kan det ta slut, han sitter i det ogenomträngliga mörkret han hör ljuden från lejonen, deras andetag, en grymtande och en morrning, han ber till Gud mitt i det svarta mörkret och någonting händer…
Just när ljuset börjar komma springer den nervöse kungen ut genom palatset och fram till lejongropen, han ropar med skräck i rösten: Daniel, har din Gud räddat dig från lejonen? Och till hans förvåning hörs en röst svara honom: ”Min Gud har sänt en ängel som har stängt lejonens gap” Daniel är oskadad och han befrias, den stora stenen dras undan och Daniel lyfts upp ur gropen. Gud har gripit in och räddat honom.

Idag är det änglarnas dag i kyrkan, det får vi höra i texterna och sångerna, vi får olika bilder av vad en ängel kan vara. Någon som skyddar oss och går med oss, någon som strider det godas kamp mot ondskan och övervinner det onda. Men den onde sägs också ha änglar på sin sida som tillsammans med Ondskan störtas ner från sin maktposition i himlen. 

Vi har sett bilder av änglar och ser dem här i kyrkan också på många ställen, de söta bokmärkesänglarna under predikostolen och runt bilden av Jesus på korset framme vid altaret, och på många flera ställen. Änglar framställs som bevingade småbarn och som vackra unga kvinnor och män, de har stora fjäderbevuxna vingar och glorior kring huvudet och trumpeter eller basuner i händerna. Vi har sett bilderna och hört orden. Och om man googlar på änglar dyker det upp en mängd olika sidor med vittnesbörd om änglamöten och ingripande av änglar och en uppsjö av bilder och figurer: där finns filmerna om Charlies änglar, Sofias änglar - ett tv-program som vill hjälpa människor med problem, och föräldraföreningen små änglar – för dem som mist mycket små barn, och mycket mycket annat.

Om vi går till bibeln ska vi se att det är ganska jordnära: Angelos är det grekiska ordet som blir till ängel på svenska, grundbetydelsen är budbärare. Någon som bär bud ifrån Gud till människor, någon som säger det som Gud vill ha sagt!

I Bibeln dyker änglarna upp vid de allra mest viktiga och avgörande ögonblicken. Vi minns ängeln Gabriel som möter den unga flickan Maria når hon får reda på att hon ska föda Jesus till jorden, änglarna sjunger i julnattens mörker om att en befriare är född åt oss, änglar ger Jesus mat när han har fastat i öknen i 40 dagar och 40 nätter - den gången när han sade Nej till frestelserna. Det var änglar som tröstade den förtvivlade Jesus i Getsemane örtagård kvällen innan han skulle korsfästas, en ängel står vid den tomma graven och kommer med budet att Jesus har uppstått från de döda, att livet är starkare än döden!

Om man tänker lite vidare så är budbärare från Gud med på många flera ställen i Bibeln och i våra liv, vi får höra ord och budskap sådant som Gud vill ha sagt – den som talar tydligast är förstås Jesus själv som vi hör i evangeliet, syner och drömmar är i bibeln ofta insikter och sanningar som Gud visar människor. När hans vänner kommer tillbaka efter att ha varit ute i landet och predikat och gjort gott ser han att där finns en början på en rörelse som vi inte har sett slutet på ännu, kyrkan och alla som vill förändra jorden till att bli en mänskligare plats att leva på, vi alla som vill värna naturen och skapelsen. Som vill se till att allt flera människor blir behandlade med värdighet och respekt, som vill leva ut drömmen om kärlek och tro och hopp så att den blir mer och mer verklig. Som vill förverkliga Guds rike. 

Något har börjat med Jesus som gör att ondskan inte har samma makt över oss längre, den har så att säga kastats ner från himlen, det goda har besegrat ondskan en gång för alla, det vi ser nu är tidsbegränsat och ska ta slut. Ondskans tid är kort. Vi ser mycket ondska i världen, vi ser krig och förföljelser, våld och fattigdom, och mycket annat som verkligen gör oss och andra illa. Men dess tid är kort vill bibeln säga oss idag, godheten och kärleken är starkare.
Om änglarna eller budbärarna kan stå på både den goda och den onda sidan så behöver vi pröva dem, budskap som vi får är inte självklart konstruktiva utan kan göra oss mindre fria, vi behöver tänka själva och grundregeln är att Gud som älskar oss, alltid vill se oss fria att vara de goda och kärleksfulla människor Gud har skapat oss till att vara. 

När man tänker vidare om änglar som budbärare, människor som säger det som Gud vill ha sagt på jorden så kan vi upptäcka en sak till:
Vi själva kan vara dessa budbärare som upprättar människor, ger uppmuntran, kommer med kritik när människor behandlas illa som till exempel när barn hotas med utvisning eller mobbas och diskrimineras.
Gud vill att vi ska vara Guds budbärare och att vi får kallelsen att dela med oss av tro, hopp och kärlek så mycket vi bara kan överallt där vi finns.
Änglar kan se ut som du och jag och alla som bär befrielsens budskap till sina medmänniskor.
Ängeln här i rummet är du själv!

/Predikan Den helige Mikaels dag 30 sep 2012

Änglar i Heliga Trefaldighets kyrka i Arboga

fredag 18 maj 2012

Pingsttider... Andens och kärlekens tid

Jag vill skriva om Pingsten och Anden idag, om hur talet om Anden är bland det viktigaste av allt i kyrkan, i kristen tro och bland det viktigaste i livet, jag ska förklara vad jag menar.

Mycket enkelt kan man säga att  pingstens budskap till oss är detta: Gud är nära, Gud går med oss genom livet och är en levande personlig närvaro.
Och det här:  Gud ger tro hopp och kärlek till oss varje dag och därför lever vi.

Gud som skaparen av himmel och jord kan kännas fjärran, så stor och svårfattbar, en högre kraft som ligger bakom att universum finns, som är varats grund och stjärnornas konstruktör. Den högste som är själva livet och kärleken, alltings ursprung och mål, som vi säger i en nattvardsbön.
Likaså kan vi ibland känna ett avstånd till Jesus Kristus, trots att han var en människa som vi och känner allt som vi kan känna så handlar berättelserna om honom om en annan tid, 2000 år före oss. Han rör sig ändå i en annan historisk tid och en annan kultur än vår egen.
- Det var ju så länge sedan, sa en ung människa till mig, vad har det med mitt liv att göra som lever nu och inte då.

Svaret är pingstens berättelser om den heliga Ande, eller rättare sagt, svaret är Den heliga Anden själv och hennes verkningar.
Jag tillåter mig att säga hon om den heliga Anden idag, jag tycker att det är ett bra sätt att betona att både kvinnligt och manligt finns i Gud. Gud är större än alla våra tankar och ord och för att förstå bättre vem Gud är behöver vi använda olika ord och liknelser.
Pingsttid vid Heliga Trefaldihets kyrka i Arboga


Orden ”Den heliga Anden” är alltså ord som talar till oss om Guds osynliga närvaro. Vi kan inte se vinden som blåser, bara dess verkningar. Bibeln talar om en mängd olika verkningar som Anden ger oss. Det är den närvaro som ger liv, kraft, inspiration, och kreativitet.
Paulus skriver om Andens gåvor i 1 Kor 12, han beskriver hur en och samma Gud kan verka på en mångfald olika sätt. ”Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta” skriver han och räknar upp gåvor som kunna meddela kunskap och vishet, att bota och göra under, att tala profetiskt och skilja mellan andar, tala och uttolka tungotal osv. Allt detta är exempel på sådant som man kände igen på olika sätt ibland de första kristna.

Något som är typiskt för dessa gåvor är att de handlar om olika sätt att tala eller handla för att människor ska tro på Gud. Olika sätt som gör att människor förstår och inser vem Gud är och vad Jesus betyder för mänskligheten.
Den långa genomgång som Paulus har om Anden slutar med följande ord: ”…Kärleken upphör aldrig. Den profetiska gåvan, den ska förgå. Tungotalet, det ska tystna. Kunskapen, den ska förgå…. men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken” 1 Kor 13: 8 och 13

På ett annat ställe radar Paulus upp Andens frukter (Gal 5:22f) de är ”kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning…”
Och han skriver om hur Anden gör oss fria när hon leder oss, fria från att styras av kortsiktiga begär och lagarnas paragrafer. Vi styrs istället av Guds Ande som leder oss fram till att vara allt mer kärleksfulla och skapande människor.
En engelsk gosskör på besök i Heliga Trefaldighets kyrka i Arboga

När Paulus skriver om tro, hopp och kärlek handlar det nämligen inte om något som i första hand rör vad vi gör i kyrkan. Det handlar om hela våra liv, om vad vi gör och säger i vardagslag mot alla människor vi har omkring oss. Om att ge vår medmänniska vanlig vardaglig omsorg och omtanke på livets alla plan.

Pingsten är en gränsöverskridande helg, den talar till oss om att vi alla angår varandra, att inga gränser mellan människor har någon betydelse för Gud och inte ska ha betydelse för oss.

Den första pingstens händelser är gränsöverskridande, plötsligt överbryggas språkens hinder. Människor från en lång rad olika platser och med en lång rad olika språk kunde plötsligt förstå varandra och höra ord om Guds stora gärningar. Och det handlar inte bara om människor som kommer från den närmaste omgivningen eller människor med liknande språk.
Här handlar det om människor som talar grekiska, latin och arabiska, alltså alla de största kända språken i världen.
Detta är naturligtvis också en symbolik för att beskriva hur Guds ord är på väg att nå alla människor, här börjar den världsvida kyrkan.

Anden kan framförallt kännas igen på några tydliga tecken.
Hon är alltid gränsöverskridande – mellan Gud och människa och mellan människor inbördes.
Hon ger en mångfald av olika gåvor som alltid är till för att bygga upp gemenskapen och hjälper oss att komplettera varandra. Vi behövs alla med våra egna speciella gåvor.
Och hon är alltid förknippad med tre av de allra viktigaste sakerna i livet; tro, hopp och kärlek. 

Gud är nära, Gud går med oss genom livet och är en levande personlig närvaro.
Så gå med Gud var du går och lev i Guds kärlek.

torsdag 12 april 2012

Efter påsken - var med och stå på livets sida!

Natten hade varit lång och slitsam, Petrus och de andra lärjungarna hade kommit tillbaka nu till Gennesarets sjö, ja vad gör man när allt verkar ha gått förlorat och ingenting finns kvar. Man går tillbaka till det välkända och trygga, till det gamla livet.
Och nu var de ute och fiskade. De hade slitit med näten och årorna i det kalla vattnet hela natten, alla de mörka timmarna, men de fick ingenting. Det var som om allt var tomhet och död. Sjön blev som en sinnebild av deras känslor för allt som hade hänt med Jesus från Nasaret, hans liv av total kärleksfullhet och sedan hans fruktansvärda död. Bara tomhet och död. Ingenting kvar att leva för, och ändå går ju livet vidare. Så de gick tillbaka dit där allt började.

Kanske satt de i båten och mindes hur allt började. De magiska omskakande dagarna när du träffade Jesus för första gången, hur han gick utmed stranden, talade till folket så som ingen hade hört förut, ord med myndighet och makt som grep alla som hörde honom. Ord som förändrade liv, gav upprättelse och befriade från skuld och skam. De kom ihåg hur det var, de bara måste hänga med, följa honom och se vad som skulle hända sen.
Tre år hade de vandrat tillsammans genom Palestinas byar och städer. Människor hade upptäckt helt nya saker och förstått mer om vem Gud är, en ny livsrörelse hade startat med människor som var lite friare, som visste att alla människor var lika värdefulla, som skulle förändra historien. Men nu…

Petrus satt utmattad och deprimerad i sin båt medan natten började närma sig sitt slut, allt var tomhet och död, och faktiskt ännu värre än så, han kände skammen och skulden gripa om sitt hjärta så att det nästan gick sönder.
Hur kunde han vara sån? Hur kunde han vara så usel och feg, en svikare och egoist? Han såg framför sig hur han själv förnekade Jesus på borggården kvällen då han blev fängslad, tre gånger förnekade han och sedan sprang han därifrån gråtande. Sanningen var att han inte räckte till, att han inte dög, tänkte Petrus. Han skakade på huvudet och skämdes som en hund,
Och han visste, det här var inte bara någon falsk skuldkänsla utan han hade gjort fel, han hade inte vågat stå upp för den han trodde på mer än alla andra, han hade svikit.

Men nu hade rykten börjat gå, rykten om en tom grav, rykten om att några kvinnor hade sett Jesus livs levande, att Gud hade väckt upp honom från de döda. Förvirringen var stor och de vågade inte tro att det skulle kunna vara sant, nej, tomheten och döden var nog trots allt ändå sanningen om tillvaron. Eller?

Så nu satt de i sin båt om natten och gryningen började närma sig. De såg ingenting, de hade blicken besviket ner i det tomma vattnet medan solen gick upp men då hände det.
Någon stod där på stranden! Men är det inte…?

Petrus skuggade ögonen med handen och stirrade in mot stranden, han trodde inte sina ögon och försökte få bättre skärpa genom att kisa, hur kunde det vara möjligt? Innan nästa tanke hann komma kastade han sig över relingen och plumsade ner i vattnet som räckte honom upp på låren.
Han började försöka springa och vada genom vattnet in mot stranden, det skvätte och stänkte och rann omkring hans ben medan han steg för steg tog sig närmare stranden, det är han! Han är livs levande, uppstånden från de döda. Döden kunde inte krossa en så stark kärlek eller besegra en så levande och sann människa som han!
Petrus pulsade fram genom vattnet men snart kände han hur glädjen och ivern började blandas med skammen och skulden igen. Det gick lite långsammare nu. Tänk om han inte vill veta av mig? Om han stöter bort mig och med all rätt visar mig att jag inte duger. Skräcken grep Petrus och han nästan stod stilla i vattnet nu. Han kände tomheten och döden isa sitt hjärta.
Men till slut tog han de sista stegen till strandkanten. Vart skulle han annars gå?

Full av skam och skuld kastade han en blick på mannen som stod där på stranden. Det var verkligen Jesus, uppstånden från de döda.
Men Jesus sa ingenting om allt som blivit fel. Han bara såg på Petrus med sin varma och kärleksfulla blick. Och så sade han: Kom och ät!
Blicken från Jesus tinade upp Petrus djupfrysta hjärta med liv och värme, hans skam började rinna av honom genom att han insåg att han var älskad trots allt. Han själv var älskad även om inte allt han gjort var accepterat. Det han gjort var fel men inte han själv. Och det fanns förlåtelse!

Och orden, som en mamma ropar på sina barn när kvällen närmar sig och middagen står färdig på bordet. Hon, den kärleksfulla som vet att barnen behöver ny näring och nytt liv för att orka vidare.
Kom och ät! Ta emot närring och kraft, tro, hopp och kärlek från den som älskar dig mer än alla andra.


Du duger och jag vill att du ska bli ett påskens vittne säger Gud till Petrus och till oss alla.
Att vara ett påskens vittne är att stå på livets sida mot all död på alla de sätt vi kan och orkar. Att värna om dem som är utsatta och förnedrade, barn och ungdomar som mår dåligt. Att veta i sitt hjärta att liv, värme och kärlek är de starkaste krafterna i tillvaron, starkare än all tomhet och död. Och att våga det forma våra liv.

Petrus natt av tomhet och död förvandlads till en morgon av kärlek och liv, han fick vara med om att Guds kärlek kunde hjälpa honom med den skam han bar, och att Guds förlåtelse kunde befria honom från skulden, ge honom mod att börja om på nytt. Hitta nya vägar fram i livet.
Så kan det vara också för oss.


Uppståndelsen ur Via Dolorosa av Elisabet Ohlsson Wallin

måndag 18 april 2011

De låsta dörrarna som försvann - en berättelse om påsken

Först var det bara rädsla och förvirring, vi låste dörren noga så att ingen skulle kunna se oss eller göra med oss det som de gjorde med honom.

Det var obegripligt, hur kunde någon människa ens komma på tanken att skada honom, stänga honom inne, plåga, tortera honom. Vi förstod ingenting, och sedan blev det bara värre och värre, vi såg på avstånd hur han bar tvärbjälken genom gatorna medan folket spottade, hånade och skrattade. Vi hörde hammarslagen, hörde skriken och såg honom blöda på korset.

Ingenting var begripligt, vi skakade på huvudet och såg med förvirrade blickar på varann, vad var det som pågick, det här kan väl ändå inte vara sanning, det här kan väl inte bara hända??

Men sedan kom rädslan eller skräcken krypande, om de gör så här med honom, som var så god och full av kärlek vad ska dom då inte göra med oss?

Vi vände oss och smög bort genom folkmassan, gick hastigt genom gränderna och sprang därifrån, in i nästa kvarter och fram genom gatorna tills vi äntligen kom fram till huset, där låg salen på övre våningen som vi hade firat nattvarden i, där kunde vi känna oss trygga, men innan vi vågade gå in såg vi oss oroligt omkring. Kunde någon ha skuggat oss? Var någon efter oss? Var det någon som kände igen oss?

Men snart var vi samlade där, innanför de låsta dörrarna, där vi kände oss säkra och lugna. Och vi var tillsammans.

Men vad skulle vi göra nu, hela livet var som bortkastat, allt det vi hade levt för, hela vårt engagemang, den som gav våra liv sin mening var borta.

Vi såg bara tomhet, och kände den isande skräcken, rädslan som fick oss att stänga in oss, var och en vände sig inåt, snart tystnade samtalen, vi satt tysta, var och en med sina oroliga och skräckfyllda tankar.
Vi började se misstänksamt på varandra. Vem var det som hade förrått honom? Och kunde någon förråda oss allihop, berätta för romarna var vi är så att vi blir uppspikade på kors precis som han? Tankarna och rädslan splittrade oss från varandra, nu var vi inte bara inlåsta i ett rum på övre våningen utan var och en av oss hade stängt in oss i oss själva.
Det var ungefär då som jag började ana vad det var som hade hänt, varför de hade dödat Jesus, när man var tillsammans med honom gick det bara inte att stänga till om sig.
En av de saker som vi alla upplevde med honom var att alla gränser som människor sätter upp mellan sig och andra, att de gränserna plötsligt var totalt oväsentliga, gränserna revs ner hela tiden.

På gott och ont kunde ingen hålla upp garden mot honom, han såg rakt in i hjärtat på ett märkligt sätt. Och det var en kärlek som tinade upp alla rädslor och bröt igenom den kalla distansen.
Men den som hade mycket att dölja eller hade mycket prestige att hålla sig i, den människan blev omskakad och om det gick illa förvandlades hans rädsla till panik och hat mot den som man inte kunde stänga ute, ibland kan kärlek bli så omvälvande, så stark att den lilla rädda pojken eller flickan därinne bara känner att det blir för mycket, och trots att man längtar efter den kärleken med hela sitt jag, slår man bakut och värjer sig med hårda nävar, kanske måste man först bli hel innan man kan ta emot den kärleken.

Men samtidigt var det något som inte stämde med det resonemanget, hur många gånger hade vi inte sett hur han mötte en totalt inkrökt människa och varsamt hjälpte henne att öppna sig för kärleken, hur många gånger hade vi inte sett honom också övervinna det hindret inom så många, rädslans och skammens hinder.
Det måste vara något annat som gjorde att de kunde slå spikar genom själva kärleken, ville de kontrollera och ha makten över den?
Var det detta som var svaret, att inte stå ut med att förlora makten eller kontrollen, så som man ju gör om man ett ögonblick låter kärleken drabba en?

Jag förlorade mig i grubblerier och insåg snart att också det var ett sätt att hålla verkligheten utanför min låsta dörr.

Även om det kunde vara sant så ledde alla mina teorier ingenstans, det blev bara till ett försök att fly från insikten om att detta var slutet.

Att mörkret och ondskan hade segrat, att döden hade fått sista ordet som den ju alltid får. Förtvivlan och ångest, stängde till den sista öppningen som hade funnits kvar och jag såg framför mig ett hål i marken, en grav som väntade på mig, en iskall plats av förlust och tomhet, meningslöshetens och ensamhetens seger, katastrofen kringrände mig och stängde av mig till en total inkrökthet i mig själv och…

Då stod han mitt ibland oss, ”Frid åt er alla”. Han visade sina händer med de avskyvärda spikhålen och det djupa vedervärdiga såret i sidan.
Jag kunde inte tro det, inte fatta att det verkligen var han. Att inte ens den stängda dörr som är döden kunde låsa honom inne.
Att inte ens våldets brutala krafter var starka nog att bryta sönder den kärlek som han ger oss.
Han andades på oss och vi kände hans varma andedräkt i våra ansikten.
Först var det bara rädsla och förvirring, igen. Vad skulle vi tro, vad skulle vi tänka?
Ingenting var begripligt och vi såg på varandra med förvirrade blickar.
Vi såg varandra.
Nu var vi tillbaka, tillsammans.
Och trots att vi inte förstod eller kunde dra upp den minsta teori, kom en helt ny känsla över oss.
Det var en känsla av liv och närhet, som när man kan gå ut den första varma vårdagen utan alla de tunga vinterkläderna, när kängorna och yllemössorna får ligga kvar på hyllan.
Liv och frihet.

Ja, vi blev glada, fylldes av en glädje som ingen av oss hade känt riktigt så starkt någon enda gång under hela livet.
Plötsligt fanns inga lås på dörrarna, inte ens några dörrar fanns.
Hans varma andedräkt var som vårvinden som rufsar om håret och får livsandarna att komma tillbaka.

Och då visste vi, bara genom att vara i hans närhet visste vi att framtiden inte var en grav, inte nu och inte vid livets slut.
Vi visste att framtiden är en öppen dörr in till ett liv som är som ”en grönskande trädgård” där ingen lägre ska lida nöd.
”Då ska flickorna dansa i glädje, ynglingar och gamla fröjdas.
Deras sorg ska jag vända i jubel, jag ska ge dem tröst och glädje efter smärtan.” (Jer 31: 13)

onsdag 18 mars 2009

Kampen mot ondskan

David väljer noga bland stenarna i bäcken, han känner på stenarna som är slipade av åratal av strömmande vatten och sand. Han tar upp fem välformade perfekt runda släta och lena stenar, känner efter att de har rätt tyngd och den vassa kanten som behövs. Han lägger ned dem i ränseln, kontrollerar att slungan är med. Och så går han.
På väg till den ojämna striden med Jätten Goljat, den väldige filistén och kämpen. Nu är David på väg till en avgörande stund i sitt liv, på väg till att ta upp sin kamp med ondskan. Och han går med modet som han har fått av Gud själv.
David har räddat sina får ur lejonens käftar och björnens ramar med kraft och mod som bara Gud själv kunde ge honom. Han tror att han kämpar i Guds namn, och Gud ger segern åt den lille mot den store, åt den unge vackre herdepojken mot den råbarkade muskulöse krigaren. David säger ”alla ska inse att det inte är med svärd och spjut som Herren ger seger.”

Han tar fram en av stenarna ur sin ränsel, skjuter den med sin slunga, hårt och så välriktat att stenen tränger in i krigarens panna och dödar honom. Segern är vunnen, en liten kan besegra den store, åtminstone med Guds hjälp.

Men något stör mig i berättelsen, och det är tanken på vart det leder sen. Vad kommer efter berättelsen? Jo, mer krig och hämnd som ständigt leder till hämnd igen i en evig cirkel av våld och dödande.
Våldet löser aldrig några problem utan att skapa nya. Det finns en våldets och ondskans cirkel som rör sig fram genom historien och som aldrig tar slut förrän någon vågar sluta. Säga nej, våga förlåta och söka försoning. Inte på ett enkelt och överslätande sätt som om ingenting spelade någon roll, nej, men efter att ha på allvar sett vad som hänt ändå till slut välja att lägga det bakom sig. Försöka nya vägar.

Kampen mot ondskan är denna dags tema. Och frågan är hur ska vi kunna behålla hoppet inför all den ondska vi kan se omkring oss, och hur ska vi bekämpa den?

Jesus tar upp sin kamp mot ondskan i evangeliet för idag. Och om vi lyssnar noga ska vi höra ett helt annat sätt att bemöta ondskan hos honom än med Davids blodiga sten och slunga.

Vi får backa i berättelserna om Jesus för att hitta hans sätt att förbereda sig för sin kamp. Jesus gick ut i öknen för att, han behövde vara ensam, tänka, tala med Gud och koncentrera sig totalt, han behövde hitta sin väg, den helt annorlunda vägen. Ensam, en liten människa i den stora torra öknen, under fasta och bön, med tanken riktad mot Gud, där växte sakta insikten fram om en annan väg.
Inte en väg med mer våld, mer makt och hårdare nypor. Inte större vapen eller längre gående blodshämnd från släkte till släkte i tredje o fjärde led.
Nej! En helt annan väg, kärlekens väg så starkt att ingen nånsin gått den förut.

Nu driver han ut en demon ur en stum man. På den tiden då Jesus levde sitt jordeliv var det vanligt att tänka sig att hela tillvaron var full av andeväsen, änglar och demoner som alltid omvärvde människorna och påverkade dem på många olika sätt. Sådant som vi ser som sjukdomar eller psykiska tillstånd men kanske också andra saker som hindrar en människa från att vara den hon är skapad till att vara.
Det Jesus gör idag är att befria en människa att vara den hon är ämnad att vara. Han löser den stummes tunga och gör det möjligt för honom att tala!

Tänk så många gånger vi kan känna oss tystade eller har hamnat i situationer då vi känner att ingen vill lyssna på vad vi vill eller vet, tänk vad maktlös och förtvivlad man kan känna sig när man ropar ut sin vilja men ingen ändå bryr sig eller hör. Efter några gånger händer det kanske med oss att vi tystnar. Drar oss tillbaka och blir stumma. Vem har då segrat?
Kanske den ondska som fyller upp våra tidningar och nyhetsprogram varje dag. De våldsdåd som ungdomar gör mot varandra, i desperation, kanske för att få uppmärksamhet gör. Miljöns förstöring eller ensamheten i vår stad, ingen ser eller besöker, mobbing och utfrysning, utnyttjande och misshandel. Allt det som tystas ner och pågår för att ingen öppnar sin mun.

Jesus driver ut ondskan med bara sina ord och sin röst. Han väljer att inte använda en annan makt än kärlekens varma ömsinthet som når längre och djupare än all maktutövning och hot. Hans varma röst tränger igenom det hårda skalet av rädsla och inkrökthet i sig själv som mannen lever i. Öppnar honom och väcker hoppet som bor djupt i oss alla, att det finns någon som vill att vi ska leva och tala, någon som riktar sin kärleksfulla uppmärksamhet mot oss, nickar med ett mjukt leende som fyller oss med värme på nytt. Guds finger som pekar ut oss, det är dig jag vill ha, det är dig jag räknar med.

Samtidigt varnar han för att tro att detta är något enkelt, vi får inte lura oss att ondskan är lätt att övervinna eller att segern är klar med det första steget. De nedbrytande krafterna i livet måste varje dag på nytt mötas med godhetens och livets kraft. Hos oss själva och tillsammans med varann. Vårt inre ska fyllas av kärlek och inte stå tomt…
Som Luther brukade tala om den gamla människan i oss som varje dag måste bekämpas och den nya värnas om och få utrymme att utvecklas och leva

Vi vet vilken väg Jesus skulle gå för att ta det avgörande steget i sin kamp mot ondskan. Han skulle själv gå djupt in i lidandets mörker och plåga, han skulle själv vandra den vägen som är att säga nej till våldets och maktens väg. Han skulle gå korsets väg. Och bara så visa oss att ondskan kan besegras. Men aldrig med sten och slunga utan med barmhärtighet och försoning.


(Predikan 3 i Fastan årg 1 Kung Karl kyrka 2009-03-15 inspiration och utgångspunkt: Lukasevangeliet 11:14-26)