Nyansernas nödvändighet

Mörkrummets röda ljus var tänt, jag sänkte försiktigt ner fotopappret i framkallningsskålen. Då hände det som är så märkligt att se - varje gång. Bilden växte fram inför mina ögon, sakta mörknade de belysta ytorna och fram trädde hennes ansikte. Då var det dags att skölja av bilden och snabbt doppa ner den i fixeringsvätskan. Utan fixering är pappret fortfarande ljuskänsligt och pappret blir helsvart.
Att göra egna bilder från negativ som jag själv fotograferat var ett av mina stora intressen en gång i tiden, många långa kvällar och nätter gick åt för att få fram de svart-vita bilderna. Fortfarande kan jag känna den speciella lukten av framkallaren och fixet som fyller mörkrummet när jobbet pågår.
En svart-vit bild ska helst ha någon del som är helt svart och någon punkt som är klarvit, då framträder skärpan och djupet. Men det som gör själva bilden är nyanserna av grått. En bild i bara svart och vitt kan vara spännande som ett experiment eller en siluett, men för att se vem och vad bilden föreställer, för att det ska vara en bild som avbildar något av det vi ser omkring oss behövs nyanserna.

När vi växer upp och kommer in i tonåren skapar vi oss en bild eller tolkning av tillvaron som är svart-vit. Kanske behöver vi förenklingarna för att få en känsla av att förstå eller ha kontroll på omgivningen. Enkelheten hjälper oss att orientera oss, hitta något fast och tryggt i omvärlden. Människor och företeelser stoppas in i fack, allt delas upp i svart eller vitt, gott eller ont, bra eller dåligt, smart eller dumt. Kanske minns du, som jag, en tid då det alla svar var hittade och allt kändes klart, då du hade tagit ställning till alla frågor och då tillvaron var genomskinlig och förståelig?

Vi behöver nog den fasen i våra liv, vissa av oss behåller den längre än andra. Men till vuxenblivandet och till att vara student hör att lära sig nyansernas konst. Att kunna nå en djupare och mer sann förståelse av livet och tillvaron. Att se att vi inte lever i en svartvit värld utan snarare i en värld som är full av gråskimrande nyanser och perspektiv. Eller, för att lämna bilden från mörkrummet, en värld av miljoner färgnyanser och ett otal möjliga tolkningar av varje situation och företeelse.

Varje påstående som någon kommer med kan ifrågasättas och varje teori kan motsägas med hjälp andra teorier. Vi lever i en osäker värld där varje människa vi möter har både ljusa och mörka drag inom sig, där olika tro och livsfilosofi blandas och möter varann, där förändringarna går allt snabbare så att gårdagens sanning är dagens dåliga skämt. Och där allt kan tolkas på flera olika sätt.

Skiljelinjerna går inte längre mellan kyrkor, partier eller grupper utan rakt igenom dem. Och de går mellan dem som kan se sin egen uppfattning som en tolkning av flera möjliga och dem som tror sig ha sanningen själva. Det går mellan dem som vill ha dialog och dem som vill omvända andra. Den går mellan dem som håller fast vid gamla "sanningar" till varje pris, både tro och icke-tro, konservatism och radikalism och dem som intresserat vill lyssna, vågar ompröva och tänka nytt.

När nyanserna träder fram på fotopappret blir bilden mer komplicerad men också mer hel och mångfasetterad. Den visar lite mer och ger oss en större bild av verkligheten.
Kanske också en bild som på något plan är mer sann...

Text 1 - en inlevelseövning

Jag var döv och nästan stum.

Det hände ibland att människor skrek åt mig för att jag skulle höra vad de sa, men det hjälpte inte. Jag såg deras munnar på vid gavel och ihopknipta ögon. Orden är omöjliga att förstå på det viset. Men ibland talade någon sakta, med tydliga munrörelser. Då kunde jag läsa på läpparna och förstå. Det gjorde han, men ordet förstod jag inte riktigt ändå "Effata" sa han.
Men när jag ville svara förstod ingen vad jag menade. Min tunga kunde inte forma orden på rätt sätt. De flesta trodde att jag var dum och talade till mig som ett litet barn, men det var då. Innan jag mötte honom.
Då levde jag, med mina egna tankar och min längtan efter att komma någon nära, en dröm som jag så länge hade försökt tysta och bedöva på alla sätt. Jag trodde ju att det var en omöjlig dröm.
Nästan värre än dövheten var nämligen att ingen ville ha med mig att göra, de trodde att jag var en oren syndare, att dövheten var ett straff från Gud för något jag gjort, jag eller mina föräldrar. En synd som inte kan förlåtas, men vad skulle det vara? Jag har ingen aning även om jag grubblade mycket över det. Varför var just jag döv och nästan stum?
Men sedan hände det, mina släktingar tog mig med till honom, en märklig man vid namn Jesus, en undergörare. Aldrig har någon vågat komma mig så nära som han. Han rörde vid mig, vid mina döva öron och min ofärdiga tunga. Han befriade mig, nu kan jag tala och jag vill alltid tala om honom som gjorde mig fri. Han som visade att synd hade inget med saken att göra, han som öppnade mina sinnen. Jag var döv och nästan stum.
---

Jag tror att det finns en erfarenhet som många har, en mycket frustrerande upplevelse när någon inte vill lyssna när vi talar till dem. Det är något väldigt viktigt som vi vill säga men ändå vill ingen lyssna. Nästan som när pojken i sagan ville varna för vargen men ingen förstod att han menade allvar.

Kanske har vi tystats av andra människors hånfullhet eller likgiltighet. Kanske var någon alltför stressad för att orka lyssna när vi ville berätta. I vissa lägen är det mycket förnedrande och till och med kränkande att inte bli lyssnad till.

Många av oss har också varit med om att såras av andras mer eller mindre genomtänkta ord, tanklöst eller elakt har vi fått höra förolämpningar eller hån.
När detta drabbar ett barn blir resultatet ofta att hon börjar bygga en skyddsmur omkring sig. Ett skydd mot hårda, oförstående ord, ett skydd mot att bli bortstött eller negligerad. Ett skal mot omgivningen som var för hård och grym.
Men problemet med murar och skal är att de fungerar åt båda hållen. Skyddet blev till ett fängelse, muren stängde inte bara ute, utan stängde också in oss själva. Dövheten blev skyddet mot omgivningen men den ledde också till stumheten, vår egen oförmåga att uttrycka vad vi bär inom oss.
Och även om vi inte har varit med om detta så lever vi alla i en högljudd kultur som låter ord och toner, dokusåpor och reklam, nyheter och rysare strömma över oss så att vi blir döva för det verkligt viktiga, de stilla susningarna som kan föra Guds ord till oss.

Här möter vi nu någon som bryter genom detta skal. Någon som vill och kan hjälpa oss till öppenhet, någon som krossar den skyddsmur vi byggt upp med den enda kraften som kan sådant. Kärlekens ömsinthet, med en smekande hand vidrör han oss, öppnar våra sinnen på nytt och går med oss framåt. Hans öppnande kraft och Hans närvaro blir vårt nya skydd inför de vassa sårande orden och den blir till den modskapande kraft som gör att vi vågar uttrycka oss. Visa det vi bär inom oss, säga det vi tycker och göra det vi känner är sant och riktigt.

Så kan Kristus göra oss fria.
Han befriar oss genom förlåtelsen för allt som blev fel eller bristfullt. Den som gör oss fria från grämelse och skulden som håller oss fast i det förflutna och som hindrar oss att leva i nuet. Kristus ger oss syndernas förlåtelse, den som kan hjälpa oss att bli fria från det förgångnas slaveri. Nyckeln som öppnar vägen framåt genom att Gud tar allt det trasiga och misslyckade med in i förlåtelsens och glömskans hav.

Den andra delen av befrielsen som han vill ge oss, är friheten från ensamhet och modlöshet. Frihet från tomhetskänslan i livet då vi vet att vi inte går ensamma livet fram, att Kristus bär oss genom svåra tider och delar de goda tiderna med oss. Jesus säger "jag är med er alla dagar till tidens slut."

Det tredje är hoppet som är friheten från oron inför framtiden. Och budskapet till oss är att det finns en gräns och ett slut på ondska och lidande, detta ska inte råda för alltid. Bomber ska inte alltid falla och människor ska en dag sluta att skada och döda varandra. Framtiden är trots allt ljus och god. ”Efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor”.

och allt detta leder till att vi kan leva i nuet, ta vara på våra liv, leva här och nu i engagemang för våra medmänniskor...


Inlevelseövning i berättelsen i Matteus evangelium i bibeln 7:31-37