Jag kan se honom komma på grusvägen, han springer, rusar framåt så att dammet yr och småstenar flyger genom luften. Han springer så att han blir andfådd och hela hans ansikte lyser av glädje. Gamla gubben springer! Springer som en sprinter, en hundrameterslöpare i full karriär, är det verkligen riktigt att en gammal man ska springa på det sättet, vad kan det vara som får honom att öka farten så att manteln flaxar och skägget vajar i fartvinden. Varför springer han på ett sådant sätt? Det ser inte riktigt värdigt ut, inte manligt på något sätt. Men han struntar i det, han ångar vidare bort mot vägkröken, stegen dunkar och slår, svetten börjar rinna i det varma solskenet eller är det tårar på hans kinder?
Men det är något mer som hörs. Kan det vara sant? Det låter som om han skrattar.
Jag hade gett mig iväg. Lämnat det trista och gråa vardagslivet, det instängda familjelivet med hela sin förkvävande ombonade tomtebolycka. Tagit min del av arvet, slagit mig fri.
Hur ska man annars hitta någon frihet i livet? Var finns den plats där jag kan vara mig själv och slippa alla roller som människor stoppar in mig i, var ska jag hitta en plats där allt det jag gjort och sagt inte vänds emot mig, där jag kan börja om, vara mig själv. Där jag kan gå min väg och göra mina egna val, skapa mitt eget liv genom att gå det själv. Där jag kan strunta i alla andra och bara tänka på mig själv.
Men jag var orolig: Bara det inte blir fel nu! Tänk om jag gör bort mig, blir hånad och utskrattad, tänk om det blir sjufalt värre därute…
Det blev ännu värre än jag hade fruktat, nu var jag helt vilse istället, förlorad. Jag blev den förlorade sonen. Vad var det som hade hänt? Hur hade jag kommit så vilse?
Länge hade jag ingen aning om vad det var som saknades. Det var bara som ett tomrum långt inne i mitt hjärta, en saknad. Vem, undrade jag, är det som fyller hela min tillvaro med sin frånvaro? Vad är det som fattas mig? Jag skakade av mig tankarna, det gick ganska lätt.
När jag hade pengar kvar var det inga problem alls, jag festade med alla som ville, men hela tiden fanns tomheten som eftersmak. Och ännu tydligare blev det när pengarna började sina och festkamraterna försvann i takt med pengarna.
Då försökte jag tysta tankarna på andra sätt, jag koncentrerade mig på vardagslivets praktiska bekymmer och lät dem fylla hela dagen.
Men till slut kom jag till besinning. Ett underligt ord, besinning, att besinna sig – det är ungefär som att bli nykter och se allt omkring sig lite klarare, att släppa illusionerna om livet och se mer av verkligheten. Att sakta ner och stanna upp. Att verkligen lyssna till vad alla sinnena säger, det är att besinna sig. Och jag såg att jag jagar efter något som aldrig kan hinnas upp eller fångas in. Då såg jag att det var en flykt jag var ute på och inte en väg till friheten.
Det var egentligen inte det att jag lämnat hemmet och familjen utan något annat. Självtillräckligheten och hänsynslösheten mot alla andra. Försöket att fly från mig själv genom att vara någon som jag inte är.
Tänk att det behövdes en allvarlig kris för att jag äntligen skulle stanna upp i mitt jagande efter vind, hungern och nöden som blev övermäktig. Först då började jag inse något som andra kanske kan se hur lätt som helst. Jag behövde hjälp. Jag klarade inte av att rädda mig själv ut ur mina egna inkrökta tankar som gick runt runt i sin egen bana, de djupa hjulspåren som jag inte kunde komma ur på egen hand.
Senare har jag fattat att ingen av oss kan leva totalt oberoende eller klara sig själv. Varje dag är det andra människors tjänster som gör livet möjligt att leva, bagarna som gör vårt bröd och vänner som gör livet meningsfullt.
Men krisen krossade mig, det blev inte mycket kvar av mig som skulle kunna släpa sig tillbaka till livets ursprung och källa.
När jag långsamt gick på vägen hemåt märkte jag att jag hela tiden rabblade på några ord. Jag förberedde mitt livs viktigaste tal, jag skulle uttrycka ett budskap som skulle avgöra hela mitt liv, fram och tillbaka rabblade jag orden som jag hoppades skulle kunna påverka honom. Inte göra honom glad eller låta mig bli ett barn i huset, nej, men att få ett jobb, ett litet utrymme där jag kunde överleva en tid, en plats att vila mitt huvud. Jag rabblade ”Far jag har syndat mot himlen och mot dig…jag är inte längre värd att kallas din son… Låt mig få gå som en av dina daglönare” Det var ett långt och vackert tal tyckte jag. Ett tal som borde röra hjärtat på honom även om han säkert skulle vara arg och vilja ge igen, hämnas på mig som slösat bort så mycket. Straffa mig som hade förkastat honom. Jag tänkte över hur ofta vi människor fylls av lust att hämnas, att ge igen mot den som gjort oss själva eller andra illa. Hårdare straff, längre tid i fängelserna, varför skulle han vara annorlunda?
Jag börjar närma mig hemmet nu, nervositeten ökar mer och mer, jag präntar in talet i mitt minne och går tveksamt vägen fram, upp för kullen, runt kröken…
Jag kan se honom komma på grusvägen, men han springer, rusar framåt så att dammet yr och småstenar flyger genom luften. Han springer så att han blir andfådd och hela hans ansikte lyser av glädje. Varför springer han så? Svetten börjar rinna i det varma solskenet eller är det tårar på hans kinder? Men det är något mer som hörs. Kan det vara sant? Det låter som om han skrattar. Och han avbröt mig, jag fick aldrig chansen att hålla mitt långa tal.
Han tog emot mig med öppen famn precis som jag är. Med allt mitt svek och mina misslyckanden, med både mina goda och dåliga sidor. Han mötte mig med en villkorslös kärlek som jag aldrig mött någon annanstans.
Bara hos Gud själv.
Som en mor tröstar sitt barn tar Gud mig i famnen, tröstar och upprättar, där finns inte ens skuggan av en förebråelse eller tal om straff, bara kärleken som ställer till med fest.
Den villkorslösa kärleken som förlåter allt och
Men brodern då, han som stannade hemma?
Han som hade blivit så hemmablind och börjat ta allt för givet, livet, maten på bordet, kärleken, finns det någon chans för honom? Jag vet inte,
Men det beror på honom själv, Guds famn är öppen för alla.
En berättelse inspirerad av "Berättelsen om den förlorade sonen" i Lukasevangeliet kap 15 v 11-32.
