onsdag 5 december 2007

Hungerns ansikten...

Hungern slet i hennes tarmar, den grävde och sög, en smärta av tomhet och brist växte mer och mer. Snart nu måste hon bara ha mat, bröd, något att äta, vad som helst!
Hon hade vandrat med sitt barn på ryggen genom ökentrakterna ända hit, bara för att få något att äta. Det rök av damm efter henne där hon gick i den torra sanden. Barnet kved tyst. Förtvivlan och dödsskräck kom över henne men hon stod emot, kämpade för att inte ge upp, orka gå vidare, bakom nästa krök kanske… Huvudet bultade, hon kände sig som en enda stor brist och saknad, en längtan. En hunger.
Hon föll ner på den torra marken, tårar rann utmed hennes kinder. Fantasibilder av nybakat doftande bröd dök upp, känslan av det smuliga mjuka innandömet och den hårdare ytan, rågbrödets kraftiga mörka smak. Och friskt vatten, rinnande svalt, gott, uppfriskande, törstsläckande. Det livsnödvändiga vattnet och brödet som ger näring och kraft, som låter mig överleva, leva. Gud, bad hon upp mot himlen, Gud förbarma dig över oss. Ge oss bröd för vår hunger!

Samtidigt satt en utmärglad flicka och frös i ett hus på Storgatan. Anorexian hade tagit sitt fasta grepp om henne. I spegeln såg hon fetma, svällande köttigt fett, dallrande lår och mage. Men allt det fanns bara i hennes fantasier. Benen var så tunna att de skulle kunna gå av när som helst som en tändsticka, armbågarna och knäna var som knölar på de spinkiga lemmarna. Revbenen var lätträknade och hennes kantiga axlar och skulderblad stack ut som vassa pilar. Jag måste banta, tänkte hon, bara jag blir smal och vacker så kommer dom att tycka om mig, älska mig. Vilja ha mig med. Jag längtar så mycket efter att bli omtyckt, att bli älskad. Att hon ska se mig med den där kärleksblicken. Jag hungrar efter att bli sedd och älskad, finns det något bröd för min hunger?

Chipspåsarna tog upp en hel vägg i affären, ungefär 10-15 meter, alldeles bredvid fanns den långa väggen med de små plexiglasboxarna med lösgodis, de röda gelehallonen och de svarta lakritsbåtarna glänste matt i lysrörsskenet. Chokladdoppade sockerbitar, vingummin, lakritskonfekt och gelefiskar, långa rader av godis lockade honom. Och bakom dem, på väg till kassan stod en vägg full av chokladkakor och finare chokladaskar med guld och porträtt av kungen och drottningen. Mannen fyllde sin kundkorg med godis och choklad. Han vandrade hem, tog gångstigen mellan husen till den lilla lägenheten där tv:n var hans enda sällskap.
Men hungern inom honom blev bara tillfälligt dövad av det kletiga sockret och den smältande kladdiga chokladen. Bara för en liten stund kunde han fly in i tv:ns flimrande fantasi av våld och sex, romantik och dokusåpor. Hungern, längtan och saknaden var snart tillbaka igen. Finns det något bröd för min hunger efter kontakt och sällskap, ömhet och värme, hans tankar snurrade i den långa ödsliga natten.
Finns det något bröd för min hunger?

Natten började gå mot gryning när pojken klev upp på stolen med snaran kring halsen. Den tomma förtvivlan hittade ingen tröst, allt var meningslöst och tomt, ödsligheten hade grävt ur hans självförtroende till dess ingenting var kvar, han hade ätits upp inifrån. Minnesbilderna kom tillbaka igen, han såg de hånskrattande mobbarna, hennes himlande med ögonen då han tafatt förklarade sin kärlek, lärarens giftiga ironi över en missuppfattning och några stavfel. Skammen grep honom: jag duger inte, ingen kan tycka om mig. Tomheten och sorgen pressade hans hjärta. Ingen fanns kvar, han var helt ensam.
Tänk om någon hade gillat mig, skrattat med mig istället för åt mig. Tänk om någon hade sett mig, ställt upp för mig.
Saknaden blev för mycket, han kunde inte se någon utväg, ingen möjlighet att få det hans hjärta saknade så att det gjorde ont. Den outhärdliga hungern, och inget bröd fanns som kunde mätta den, tänkte han. Ett djupt andetag, kolla snaran, sparka undan stolen...

Poliskvinnan var på väg hem efter nattskiftet. Hon vandrade trött genom de isiga tomma gatorna på väg till sin hyreslägenhet, in mellan husen. Det var då hon såg honom genom fönstret. Pojken stod och balanserade på en stol med tårarna rinnande utmed kinderna. Var det inte en snara runt hans hals. Snabbt rusade hon in genom den olåsta dörren och fångade honom i sina armar. Sakta, sakta lyckades hon lirka av snaran medan hon vaggade honom som ett litet barn, så ja, så ja.

Det finns ett bröd, viskade hon i hans öra. Livets bröd, vi behöver bara ge det till varandra, vi kan hjälpa varann. Din hunger har ett svar.

Hungern slet i hans tarmar, den grävde och sög, en smärta av tomhet och brist växte mer och mer. Snart nu måste han bara ha mat, bröd, något att äta, vad som helst. Han hade varit i öknen i 40 dagar och 40 nätter utan mat. Han hade gått ut hit för att bestämma sig, göra sitt val. Och frestelserna kom:
Rösten talade till honom: "Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd" Jesus svarade: "Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun."
Rösten sade: "Alla riken i världen och all världens härlighet ska jag ge dig om du faller ner och tillber mig" Då sade Jesus till honom: "Gå din väg satan. Det står ju skrivet: Herren din Gud ska du tillbe, och endast honom ska du dyrka."
(Matt 4:1-11).
Det är näringen som ger evigt liv, att vara nära den som är själva livet. Han som är livets bröd.