Natten håller på att lägga sig över den stora staden, imperiets huvudstad, och dagen är slut.
Men i ett fängelse i staden Rom sitter en man vid ett fladdrande ljus och skriver. Han doppar pennan i bläcket och ristar in sina ord i papyrusen.
Ett ögonblick ser han upp och förlorar sig i tankar och minnen. Han vet att tiden kan vara kort, vilken stund som helst kan budet komma om att han själv ska avrättas. Döden kan vara nära.
Utanför hörs skramlet från soldaten som vaktar, den romerske soldaten vilar men är klarvaken. Det är hårda tider, rykten går om martyrer som dött på Colosseum och andra som korsfästs, överallt förföljs de som inte tillber Kejsaren över allt annat.
Nu sitter han där och försöker skriva, fånga in vad som är det viktigaste av allt, det som han vill förmedla till församlingen borta i Filippi. Men rädslan ligger nära, han ber och grubblar och skriver igen. Han skriver så mycket han orkar för att inte något ska tappas bort, glömmas av allt det viktiga. Och nu är allt snart förbi. Vad ska bli kvar av allt han gjorde, ska någonting kommas ihåg? Hans namn är Paulus.
Paulus låter minnena komma medan han går runt i sin lilla cell, den första tiden var våldsam.Han ser sig själv som ung försvarare av den sanna tron, den judiska, han gick till storms mot alla nya påfund och den värsta var den nya kristendomen som höll på att växa sig stark. Han blev en av dem som förföljde de första kristna. Det var på den tiden han kallades Saul.Han skulle aldrig glömma den hemska dagen då Stefanos stenades till döds utanför Jerusalem. Då hade han stått där och varit glad. Ännu en fiende till den rätta läran var undanröjd. Men glädjen blandades med en riktigt otäck känsla. En människa hade dödats, en av Guds goda avbilder, och tänk om han hade haft rätt. Om han stod på Guds sida?
Men han kastade av sig tankarna och gav sig iväg för att rensa ut alla kristna han kunde hitta.Några dagar senare gav sig Saul tankfull iväg på vägen till Damaskus för att leta reda på fler kristna, de som kallades ”Vägen”. De skulle tvingas ge upp sin tro eller dödas. Men där på vägen hände det som skulle förändra hela hans liv. Han red fram på vägen i hettan och dammet, allt verkade som vanligt och de började närma sig staden. Då plötsligt blev han bländad av ett starkt ljus som omslöt honom, han föll ner på marken. Och då kom rösten: Saul, Saul varför förföljer du mig?” Förvirrad och blind frågar han ”Vem är du??” o svaret kom: ”Jag är Jesus, den du förföljer, stig upp och gå in i staden så ska du få veta vad du ska göra”.
Förblindad leds han in i staden, och där tas han om hand av just dem som han skulle förfölja. De kristna sköter om honom, ber för honom och vårdar honom.Och redan några dagar senare står han o talar för allt folket: Jesus är Guds son! Sedan började Paulus med samma energi sprida tron på Jesus som han hade försökt att motverka den tidigare. Han reste och predikade, bildade församlingar och organiserade, skrev brev och samtalade med dem som hade gått tillsammans med Jesus själv. Han blev den som spred tron utanför det judiska folket för första gången. Han var missionär och kom med det befriande budskapet till alla som ville höra, budkap om upprättelse och förlåtelse, om kärlek och hopp, om allas lika värde och hoppet om ett evigt liv.
Men nu är det snart slut, han sitter i sitt fängelse och våndas. Vad blev det av allt jag gjort? Han tänkte på församlingarna med alla sina problem och konflikter, på förföljelserna och morden. Men så kom han också på att tänka på hur kristendomen hade förändrat världen. Nu kunde man inte döda änkor och barn längre, de fattiga fick hjälp och kvinnor var lite friare. Det fanns människovärde och respekt för varje människa som sakta började växa fram. Det skulle kunna leda långt, om bara…Skulle det få fortsätta, eller var allt förgäves? Allt som han hade gjort och påbörjat? Han fylldes av oro och ångest i sin cell.
Men så tog han fram pennan igen, och som så ofta förut märkte han att orden han skrev hjälpte honom att inse vad han trodde och tänkte, och att orden gav honom tröst.Bara en sak fanns kvar så spelade det ingen roll med allt det andra, bara människor har kunskapen om Kristus Jesus så att de kan leva tillsammans med honom. Allt det andra spelar ingen roll, jag kan kasta det på sophögen, skriver han.
Så funderar han igen: men bara inte den gamla tron kommer tillbaka; tron att man måste vara perfekt för att duga. För det var ju så de trodde. Bara om man kunde leva efter alla hundratals bud och regler, stadgar och förbud, först då kunde Gud älska oss. Då kunde man bli rättfärdig, men det är ju omöjligt.
När vi tror, litar på Gud och allt som Jesus har gjort för oss, då vet vi att Gud accepterar oss gör oss rättfärdiga, låter oss veta att vi duger. Och då kan vi börja lära oss att leva mer och mer kärleksfullt, störst av allt är ju kärleken. Det var ju det jag ville säga och då kan vi lita på, att Gud tar emot oss, ger oss priset som är det eviga livet.
Han vässar pennan med en kniv, doppar och fortsätter att skriva:Nu glömmer jag det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig …för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus.
Han satte punkt.
Lade sig på britsen och somnade lugnt.
Snart skulle solen gå upp till en ny dag i Rom.
