Johannes döparen sitter i sitt fängelse, men det är inte bara de tjocka murarna, mörkret och kylan som plågar honom. Instängdheten och ofriheten äter upp hans förtröstan och lugn, nöter ner hans starka engagemang och tilliten börjar rinna som sand mellan fingrarna. Och problemet som stör honom mer än allt är att han som skulle komma är inte som han borde.
Inte som Johannes hade förväntat att han skulle vara. Oron växer allt starkare i Johannes hjärta: har jag kastat bort mitt liv för fel sak? Är allt förlorat ändå, trots att jag vågade satsa allt på min tro och på Guds vägar?
Tvivlets mörka nedbrytande sida förmörkar Johannes sinnen, han tvivlar på sig själv och allt han gjort, tvivlar på att han valde rätt sätt att leva sitt liv, tvivlar på att han såg klart nog, att han hörde rätt. Han tvivlar på att det var Jesus som var den som skulle komma.
Johannes ser sig själv vid Jordanflodens strand, den väderbitna gestalten med sitt långa hår och skägg, klädd i kamelhår, han hör sin egen röst ropa och skrika av vrede och kärlek, ”Omvänd er! Himmelriket är nära!” … ”Jag döper i vatten men Han som kommer efter mig ska döpa er i helig ande och eld. Han ska ha kastskoveln i handen och ska rensa den tröskade säden, samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar”. ur Matt 3: 11-12.
Så var det jag predikade i öknen, tänker Johannes, predikade om en som skulle döma och rensa, gå fram med kraft och styrka. En reningseld och en rensningsaktion tänkte jag mig, så att de goda kunde skiljas från de onda, det fanns chans att omvända sig men den tiden skulle snart ta slut, det var nu eller aldrig, nu gällde det att leva rättfärdigt, bära god frukt, följa lagen och buden. Och de som valde att omvända sig döpte Johannes i flodens vatten.
Johannes tänker på sina ord till folket och sedan på allt vad han hört om Jesus. Det stämmer inte, – det stämmer inte alls! Skulle allt kunna vara annorlunda än jag trodde, eller var det ändå inte han??
Mörkret i fängelsehålan får honom att grubbla, han har tid att tänka och försöka förstå. Till slut lyckas har smuggla ut sin fråga. Hans lärjungar tar med sig frågan ända fram till Jesus själv. ”Är Du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?”
Orden från Jesus är enkla, ”berätta för Johannes vad ni hör och ser”. Vad Jesus säger och gör, där finns svaret på frågan. ”Blinda ser och lama går, spetälska blir rena och döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.”
Där Jesus går fram befrias människor på alla möjliga tänkbara och otänkbara sätt. Han låter en helande ström av befriande kärlek flöda, han upprättar, ger människor mod och inspiration, ger handlingskraft och hjälper var och en att se sina egna gåvor. När Jesus går fram sker motsatsen till förtryck och förnedring med människor. Visst går han till rätta med vissa, kritiserar dem som vill lägga tunga bördor på människor eller styra dem med maktspråk… Men han delar inte upp människor i olika grupper av goda eller onda, innanför eller utanför, acceptabla eller oacceptabla. Han möter alla med kärlek. Inkluderar alla, utan gräns.
Det som Johannes förväntade sig kom aldrig, som en i raden av gammaltestamentliga profeter tänkte han att den enda vägen till räddning fanns i dom, omvändelse och liv enligt Guds lagar. Och att de som inte kunde klara av att leva gott nog avskiljdes från de heliga, stöttes ut. Så skulle det utvalda folket kunna räddas, genom uppdelning och åtskiljande, genom avgränsning och murbyggen.
Jesus kommer med något helt nytt, en ny modell och ny väg fram mot människors befrielse och liv, en väg av kärlek och förlåtelse som aldrig tar slut och därför får inte Johannes ihop det. Trots att han var den som förberedde folket, beredde vägen för den som skulle komma så hade han i grund och botten ingen aning om allt det nya som Kristus kom med.
Hur skulle han kunna det? Inte ens idag har vi helt och hållet insett det revolutionära och livsförvandlande som Kristus kom med, den gränslösa villkorslösa kärleken som möter var och en av oss med en värme som skulle tina upp det mest nedfrusna människohjärta om vi bara kunde ta till den till oss, Guds kärleks kraft.
Johannes i fängelsets mörker fick svar på sin fråga, han fick se något han inte förväntade, höra om en person som inte var som han hade trott. Vi vet inte hur han reagerade, bibeln säger ingenting om det, vi får bara höra om hans avrättning i ett senare kapitel.
Men jag tänker mig att Johannes ändå förstod till slut. Att han anade att det kunde vara sant att Jesus var den som skulle komma med befrielse åt alla som ville ta emot honom.
Kanske var det så att Johannes till sist tvivlade på sitt eget tvivel, att han hittade tvivlets goda sida som är att ha en öppen hållning till livet och det som sker. Att kunna ompröva sina tankar och föreställningar, hitta nya sätt att förstå Gud och vad som är viktigt i livet. Tvivlet som hjälper oss att utvecklas i vår tro så att vi inte stagnerar, det goda tvivlet hjälper oss att hålla tron levande och frisk. Ingen av oss har ju hela sanningen, vi är alla på väg och det finns alltid mer att upptäcka. Gud är alltid större än någon människa kan förstå och fatta.
Johannes fick bereda vägen för någon som var helt annorlunda än han själv hade trott, någon som kom med något som var så nytt att ingen hade sett något liknande.
(Läs om den bibliska gestalten Johannes döparen bl.a. i Matteusevangeliet kap 11 och Lukasevangeliet kap 3)
