torsdag 12 april 2012

Efter påsken - var med och stå på livets sida!

Natten hade varit lång och slitsam, Petrus och de andra lärjungarna hade kommit tillbaka nu till Gennesarets sjö, ja vad gör man när allt verkar ha gått förlorat och ingenting finns kvar. Man går tillbaka till det välkända och trygga, till det gamla livet.
Och nu var de ute och fiskade. De hade slitit med näten och årorna i det kalla vattnet hela natten, alla de mörka timmarna, men de fick ingenting. Det var som om allt var tomhet och död. Sjön blev som en sinnebild av deras känslor för allt som hade hänt med Jesus från Nasaret, hans liv av total kärleksfullhet och sedan hans fruktansvärda död. Bara tomhet och död. Ingenting kvar att leva för, och ändå går ju livet vidare. Så de gick tillbaka dit där allt började.

Kanske satt de i båten och mindes hur allt började. De magiska omskakande dagarna när du träffade Jesus för första gången, hur han gick utmed stranden, talade till folket så som ingen hade hört förut, ord med myndighet och makt som grep alla som hörde honom. Ord som förändrade liv, gav upprättelse och befriade från skuld och skam. De kom ihåg hur det var, de bara måste hänga med, följa honom och se vad som skulle hända sen.
Tre år hade de vandrat tillsammans genom Palestinas byar och städer. Människor hade upptäckt helt nya saker och förstått mer om vem Gud är, en ny livsrörelse hade startat med människor som var lite friare, som visste att alla människor var lika värdefulla, som skulle förändra historien. Men nu…

Petrus satt utmattad och deprimerad i sin båt medan natten började närma sig sitt slut, allt var tomhet och död, och faktiskt ännu värre än så, han kände skammen och skulden gripa om sitt hjärta så att det nästan gick sönder.
Hur kunde han vara sån? Hur kunde han vara så usel och feg, en svikare och egoist? Han såg framför sig hur han själv förnekade Jesus på borggården kvällen då han blev fängslad, tre gånger förnekade han och sedan sprang han därifrån gråtande. Sanningen var att han inte räckte till, att han inte dög, tänkte Petrus. Han skakade på huvudet och skämdes som en hund,
Och han visste, det här var inte bara någon falsk skuldkänsla utan han hade gjort fel, han hade inte vågat stå upp för den han trodde på mer än alla andra, han hade svikit.

Men nu hade rykten börjat gå, rykten om en tom grav, rykten om att några kvinnor hade sett Jesus livs levande, att Gud hade väckt upp honom från de döda. Förvirringen var stor och de vågade inte tro att det skulle kunna vara sant, nej, tomheten och döden var nog trots allt ändå sanningen om tillvaron. Eller?

Så nu satt de i sin båt om natten och gryningen började närma sig. De såg ingenting, de hade blicken besviket ner i det tomma vattnet medan solen gick upp men då hände det.
Någon stod där på stranden! Men är det inte…?

Petrus skuggade ögonen med handen och stirrade in mot stranden, han trodde inte sina ögon och försökte få bättre skärpa genom att kisa, hur kunde det vara möjligt? Innan nästa tanke hann komma kastade han sig över relingen och plumsade ner i vattnet som räckte honom upp på låren.
Han började försöka springa och vada genom vattnet in mot stranden, det skvätte och stänkte och rann omkring hans ben medan han steg för steg tog sig närmare stranden, det är han! Han är livs levande, uppstånden från de döda. Döden kunde inte krossa en så stark kärlek eller besegra en så levande och sann människa som han!
Petrus pulsade fram genom vattnet men snart kände han hur glädjen och ivern började blandas med skammen och skulden igen. Det gick lite långsammare nu. Tänk om han inte vill veta av mig? Om han stöter bort mig och med all rätt visar mig att jag inte duger. Skräcken grep Petrus och han nästan stod stilla i vattnet nu. Han kände tomheten och döden isa sitt hjärta.
Men till slut tog han de sista stegen till strandkanten. Vart skulle han annars gå?

Full av skam och skuld kastade han en blick på mannen som stod där på stranden. Det var verkligen Jesus, uppstånden från de döda.
Men Jesus sa ingenting om allt som blivit fel. Han bara såg på Petrus med sin varma och kärleksfulla blick. Och så sade han: Kom och ät!
Blicken från Jesus tinade upp Petrus djupfrysta hjärta med liv och värme, hans skam började rinna av honom genom att han insåg att han var älskad trots allt. Han själv var älskad även om inte allt han gjort var accepterat. Det han gjort var fel men inte han själv. Och det fanns förlåtelse!

Och orden, som en mamma ropar på sina barn när kvällen närmar sig och middagen står färdig på bordet. Hon, den kärleksfulla som vet att barnen behöver ny näring och nytt liv för att orka vidare.
Kom och ät! Ta emot närring och kraft, tro, hopp och kärlek från den som älskar dig mer än alla andra.


Du duger och jag vill att du ska bli ett påskens vittne säger Gud till Petrus och till oss alla.
Att vara ett påskens vittne är att stå på livets sida mot all död på alla de sätt vi kan och orkar. Att värna om dem som är utsatta och förnedrade, barn och ungdomar som mår dåligt. Att veta i sitt hjärta att liv, värme och kärlek är de starkaste krafterna i tillvaron, starkare än all tomhet och död. Och att våga det forma våra liv.

Petrus natt av tomhet och död förvandlads till en morgon av kärlek och liv, han fick vara med om att Guds kärlek kunde hjälpa honom med den skam han bar, och att Guds förlåtelse kunde befria honom från skulden, ge honom mod att börja om på nytt. Hitta nya vägar fram i livet.
Så kan det vara också för oss.


Uppståndelsen ur Via Dolorosa av Elisabet Ohlsson Wallin

Inga kommentarer: