Mitt namn är Melchior, jag är en av de allra mest lärda männen i min stad, en av de mest lärda i hela mitt land faktiskt. Jag har förmågan att tyda stjärnorna och läsa naturens tecken, jag vet vad som är på gång i jorden innandöme och i människors hjärtan. Jag kan se in i framtiden.
Ja, det är vad folket tror, mellan oss kan jag berätta min
hemlighet. Allt kommer ifrån de gamla skrifterna och min livserfarenhet. Jag
har läst många av de böcker som de flesta inte ens vet existerar. Och jag vet
hur en människa ser ut som är förälskad eller upptänd av vrede, en som är rädd
för livet eller en som letar desperat efter en utväg när allt ser mörkt ut.
Så var det till sist också för mig.
Jag hittade inte hem.
Det är lite svårt att förklara men
livet hade på något sätt hamnat i en återvändsgränd, det fanns inget ljus som
kunde lysa upp mörkret för mig. Förlusterna var för stora, för många kärlekar
var obesvarade, lärdomen gav ingen tröst, ensamheten blev till en fängelsecell
med murar som sakta men mycket säkert växte sig allt tjockare.
Till slut stod jag vid en strand
och såg ut över havet och såg inget annat än döden som närmade sig.
Lika liten
som man känner sig vid havet som går ända till horisonten eller under den
enorma stjärnhimlen, lika liten och bortblåst som en fiskare i sin lilla kanot
när Tsunami-vågen drabbar kusten. Lika främmande och borta kände jag mig.
Det
fanns ingen hemhörighet, bara hemlöshet och främlingskap. Ingenting spelade
någon roll, allt var egalt och meningslöst, fåfängligheters fåfänglighet,
tomheters tomhet. Allt var tomhet, ett jagande efter vind.
Ett liv som varar 80 år om det
blir långt men som är ett ingenting mot årmiljarderna som varit före och som
kommer efteråt. En liten människa på jorden, detta dammkorn i universums
oändlighet, en person kastad omkring av sina drifter och styrd av arv och miljö.
Andedräkten som en pust varmluft som snart svalnar och kallnar i de isande
vindarna, den heta pannan som kyls inom kort, fryser med markens tjäle och
glöms bort av nya generationer.
Det
sköra livet som vilken stund som helst kan dränkas av den plötsliga vågen eller
stoppas av yxhugget inifrån, livet som sjukdomen eller olyckan slumpmässigt
avbryter om vi inte före dess blir nedslagna eller ihjälhuggna på gatan.
Så tänkte jag i min vilsenhet och
hemlöshet, mörkret hade tagit över mitt sinne och ingenstans hittade jag en
plats att vila mitt huvud, ingen trygghet eller plats där jag var hemma. Och du
ska veta att jag letat, på resor runt planeten, i universitet och högskolor,
bland gurus och auktoriteter av alla de slag. Bland de rika och de ryktbara,
hos de mäktiga och de kända.
På alla möjliga platser hade jag
sökt och frågat, forskat och grävt, analyserat och diskuterat. Men alltid
slutade det på samma sätt, tomhet idel tomhet, ingenstans fanns en plats som
räckte till. Och till slut kunde jag inte annat än dra slutsatsen, den platsen
finns inte. Jag gav upp. Det finns inget hem.
Det var då som jag fick höra ryktet om stjärnan och den nyfödde kungen, hur många gånger hade jag inte hört det förut? Men någonting fick mig att göra ett sista försök. De gamla skrifterna talade om någon som skulle kallas Fredsfurste, någon som skulle komma med fred, låta krigets vapen tystna och bryta sönder förtryckets piska. Någon som skulle vara visare än självaste Salomo och ge frihet och mening, någon som skulle rädda från dödens makt och kanske till och med någon som skulle visa mig vägen hem…
Jag gav mig iväg som så ofta förut, genom städer och öknar, över hav och floder, och till slut till ett mycket litet land, ett land av berg och öken, av kullar och slätter och uppe på ett berg låg staden Jerusalem med sina palats och tempelbyggnader. Några andra sökare hade slagit följe med mig när vi passerade en flod och vi kom samtidigt fram till landets kung.
Vi borde ha förstått att vi hade
kommit fel redan då, kungen kallade till sig ännu flera skriftlärda och ropade
med orolig röst till sina tjänare, han talade till oss länge och fick oss att
lova att komma tillbaka med besked innan han äntligen avslöjade det för oss.
Vi skulle till Betlehem.
Den natten, när vi kom till
Betlehem, kunde vi se stjärnan igen, vi var mycket spända och nervösa, vad
skulle vi hitta? Vem?
Till sist hittade vi honom på en
plats som ingen av oss hade anat. Det nyfödda barnet och hans mor Maria satt i
ett ruckel vid en grotta, där hade han fötts, utan husrum och i den värsta
fattigdom, som en uteliggares barn. Han var hemlös.
Hade jag kommit fel eller var det möjligt? Men alla tecken
pekade hit, och de gamla texterna kunde tolkas så. Tankfull och häpen lämnade
jag över de kungliga presenterna, guld rökelse och myrra.
Sedan slog jag mig
ner på en bänk av ohyvlade brädor bredvid Maria och bad henne berätta vad hon
hade varit med om.
Jag lyssnade till hennes berättelse om den Gud som väljer
det lilla, enkla och fattiga. Och med växande intresse såg jag oavvänt på
barnet i krubban, just då vände han på huvudet och såg på mig med en
outgrundlig blick och ett litet leende.
Det var just då som insikten drabbade mig som en chock, allt
mitt sökande kunde aldrig hjälpa mot mörkret och hemlösheten, det handlar inte
om att hitta hem utan att bli hittad, just där man är, av en som söker oss, inte
att göra mer och mer utan att vara öppen och ta emot.
Jag tog det lilla barnet i famnen, såg in i hans ögon och
han såg in i mina ögon, vissheten växte sig allt starkare. Hemmet som jag hade
sökt under hela mitt liv var inte en plats eller en kunskap, inte en teori
eller en religion.
Att vara hemma var att vara älskad av den som är större än
allt. Och jag var redan där fast jag inte hade insett det. Barnet från Betlehem
gav mig insikten att vi inte längre är gäster eller främlingar utan har vårt
hem hos Gud.
Gud accepterar oss som vi är och är alltid med oss, både i
glädjen och i det svåraste av allt. Gud delar våra liv till och med i olyckans
ögonblick, Gud är med oss i sorgen.
Det finns ett hem hos Gud som övergår både tidens och livets
gräns.
Vi tog en annan väg hem till vårt land, men i våra hjärtan
var vi redan hemma…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar