Öknen och livsvalet

Att vara ute i öknen hur kan det kännas?,
Att livet känns som en ökenvandring kanske vi alla varit med om, känslan av tomhet, torka och känslan av att allt är meningslöst. Och framförallt ensamheten.

Men att vara ute i den riktiga öknen, hur är det?
Jag tänker mig att det är torrt, hett, sandigt, inte en droppe vatten så långt ögat kan nå, på dagen är det så hett att sanden nästan bränner hål på sandalernas sulor, men nätterna är kalla, iskalla, man får kura ihop sig, göra en eld, hålla värmen så gott det går.

Hit ut hade han gått för att göra sitt val. Vad skulle han göra med sitt liv? Vad skulle han använda sina krafter, sin tid och sina möjligheter till?
Han behövde dra sig undan, lämna alla andra för att tänka efter, göra sitt val.
Han satt stilla länge, sedan vandrade han långa sträckor och lät tankarna komma och gå.
Då dök de upp- berättelserna som han hade hört så många gånger. Hur det var när han föddes då för länge sedan i Betlehem. Berättelserna lät nästan som sagor för honom, han kunde inte minnas själv, änglarna och drömmarna. Och alla ord som hade sagts om honom själv, ”idag har en frälsare fötts åt er, messias herren, och judarnas kung?” Vad skulle allt detta betyda?

Som alla pojkar i landet hade han läst och lärt sig skrifterna och hittat ord om Messias och Guds son, men skulle det vara han själv? Just så?
Nu vandrade han där i ensam i öknen, han utstod hettan och kylan, faran av de vilda djuren och den totala ensamheten utan en enda människa att tala med.
Det var dags nu, dags att bestämma sig för vägen att gå genom livet. Så han avstod från allt som hindrade honom från att verkligen pröva sina tankar och göra sitt val. Han gick ut i vildmarken, den karga öknen. Men ofta kom känslan till honom att han inte var helt ensam, han anade en närvaro. Var Gud där också?

Till sist hade det gått 40 dagar och 40 nätter i öknen och han blev hungrig. Då kom attacken. Kanske var det mest inifrån sig själv som han hörde orden. Men frestelserna var på riktigt, det var den sista prövningen innan han kunde ta sitt beslut. Rösten viskade: Du är hungrig nu, Om du är Guds son så befall stenen här att bli till bröd! Den första frestelsen var att använda alla sina krafter och möjligheter bara för sig själv.
Nej! Svarade han de ska användas för andra, för alla! Det var det första valet mellan egoism och kärlek. Människan ska inte leva bara av bröd.

Men rösten kom tillbaka: Han såg framför sig alla riken i världen, och rösten viskade ”All denna makt och härlighet kan du få, om du bara tillber mig….”
Att tillbe makten eller mammon, att göra allt det goda och sköna i tillvaron till målet, göra det till ens Gud! Låta det styra livet och göra allt för att behålla makten o rikedomen. Låta dem vara det viktigaste av allt!
Nej svarade han, allt det goda ska vara medel och inte mål. Vi ska kontrollera pengarna inte pengarna styra oss! Gud ska vara Gud, ingen annan!

En tredje gång var rösten tillbaka: Han fördes högst upp på muren kring Jerusalem och rösten ropade: Om du är Guds son, testa om det fungerar, kasta dig ner från templets mur.

Han står där uppe och ser ned, många meter längre ner finns klippor och sand, det är hårt och vasst. Han grubblar: Att kasta sig ner här måste ju vara det som ger mig svaret. Om Gud griper in så vet jag säkert, att Gud finns här, men….
Nej! Gud kan inte provas inte mätas eller vägas, Gud kan inte kontrolleras eller styras. Gud är Gud!
Och den som försöker vet inte vem Gud är, att Gud är kärleken och livet.
Men inte den som låter sig bevisas.
Han säger sitt nej, och det betyder att han stannar i ovissheten. Eller finns det något annat?

Det som gav honom styrka på allvar hade skett just innan han gav sig ut i öknen.

Johannes döparen stod där ropade och skrek och döpte alla som ville vända om och försöka på nytt, han gick dit. Han kom genom folkmassan den där dagen.
Johannes såg upp, förvånad, plötsligt såg han något som ingen annan såg.
Han kände igen den som skulle komma efter honom.

Han tvekade men gjorde det ändå; Sänkte ner honom i det klara friska vattnet i Jordanfloden, allt damm och svett sköljdes bort, en möjlighet att börja om, men med alla erfarenheter kvar, omvändelsens dop, och då hände det;
Han hörde rösten som skulle ge honom mod, låta honom veta, innerst inne. Tilltalet direkt, utan förmedlande länkar ”Du är min älskade son, du är min utvalde”.

Ett par dagar senare stod han själv och talade till folket:Tiden är inne Guds rike är nära Omvänd er och tro på budskapet.

Nu var allt igång, nu började det som skulle förändra allt.

Tvivel skulle komma, men första steget var taget när Jesus döptes den dagen i den torra, heta sandiga öknen, och nu visste han att till och med i den tommaste öken går vi inte ensamma,
Gud går med!